(Schreibt aus einem ALT -Konto, weil ich zuvor ziemlich unangenehme Antworten erhalten habe, dass ich Schweden als Ausländer nicht verstehe …)
Ich bin ein Arbeitgeber, komme aber aus den Niederlanden. Dort sind die Gewerkschaften tatsächlich schwächer als hier, aber ihre Anforderungen sind viel härter. Die Vertragslöhne stiegen im ersten Quartal 2025 um 5,5 %, was laut einem höchsten Anstieg von über 40 Jahren lautet. CBS. Hier in Schweden fühlt es sich so an, als ob Sie oft bei 2 – 4 % landen und die neuesten Anforderungen von LO bei etwa 4,2 % (bei Lo’s LO landeten sie bei etwa 4,2 % ().Quelle).
Was mich jedoch am meisten überrascht, ist, dass die Gewerkschaften in vielen anderen Ländern fast nie Probleme vorantreiben, die als offensichtlich angesehen werden. In den Niederlanden sind Dinge wie Teilzeitrecht, jährliche Bildungsstipendien (z. B. 10-50 K) und Kilometerabzug gesetzlich oder vertraglich reguliert. Hier scheint es dem Arbeitgeber ganz zu sein und kann von einem Tag in den anderen geändert werden. Als Klarna kürzlich alle drei Tage die Woche ins Büro zurückgezwungen war, fühlte es sich wie ein klares Beispiel an, in mehreren Ländern würde es als „erworbenes Recht“ gezählt und Verhandlungen erfordern.
Ich verstehe, dass wir uns in einer Rezession befinden, aber das erklärt nicht, warum so viele grundlegende Arbeitsbedingungen nicht einmal auf der Tagesordnung sind. Als Arbeitgeber befolgen wir die Regeln unseres niederländischen Hauptbüros und können solche Dinge nicht einfach zurückziehen, sondern in Bezug auf Vertrag geschützt. In Schweden scheint die Gewerkschaft größtenteils als Rechtsberatung zu fungieren, nicht als Motor zur Verbesserung der Bedingungen.
Ist dies einfach das schwedische Modell, um die Anforderungen niedrig zu halten, um die Wettbewerbsfähigkeit zu schützen? Oder sind die Fächer zu vorsichtig? Möchten Sie schwierigere Anforderungen erkennen, auch wenn dies Konflikte oder Streik beinhalten kann?
Är facket för svagt i Sverige?
byu/Outrageous_Win4947 insweden
Von Outrageous_Win4947
15 Kommentare
Facken här är mer intresserade av sin existens, Mata Socialdemokraterna med pengar och bibehålla sin särställning.
Sverige skulle må bra av att få en utförlig arbetslagstiftning på plats som i stort ersätter kollektivavtalen.
Ja, facken är för svaga och för mesiga. Förhållandena på arbetsmarknaden har (för arbetstagare) successivt försämrats senaste 15 åren, vi går alltså i motsatt riktning mot vad vi borde göra. Vissa branscher är hårdare drabbade än andra dock, så en del märker inte alls av det eller ens förstår det.
Facken är idag mest till för att berika fackpamparna. Det är tragiskt, det är många uppoffringar över åren som har lett fram till de rättigheter vi har idag, och facken bara ignorerar det.
Ja, facken har blivit för svaga/mesiga i Sverige.
>När Klarna nyligen tvingade alla tillbaka till kontoret tre dagar i veckan kändes det som ett tydligt exempel, i flera länder skulle det räknas som ett ”förvärvat rättighet” och kräva förhandling.
Kontorsnärvaro är mig veterligen helt enkelt en försäkringsfråga. Hos oss gäller att för att företagsförsäkringen ska gälla så ska du ha minst 50% närvaro på din arbetsplats. Varierar säkert från arbetsgivare till arbetsgivare och mellan olika försäkringsgivare.
Men facken har ju varit inne och förhandlat ganska hårt under årets kollektivavtalsupphandlingar vad jag hört och läst. Däremot är de väl inte lika starka lokalt, och det tror jag beror på att folk inte fattar att fackklubbarna är medlemsdrivna och inte en organisation som magiskt ska lösa saker åt anställda. Man måste engagera sig i de frågor man tycker bör förändras.
Beror säkerligen också på vilken bransch och fack man tillhör.
De är duktiga på att ta betalt av sina medlemmar iaf…
Jag skulle säga att facken fortfarande är starka, men de är fega och lata.
Jämför facken med alla arbetsgivarorganisationerna som finns. De driver projekt och lobbyar för politiker för att få igenom sina idéer.
Jag tror den stora skillnaden är att om en arbetsgivarorganisation förlorar en medlem så kan det kännas rätt ordentligt. Men om ett fackförbund förlorar en medlem så… 😐
Jag är bara perifert insatt så jag missar säkert många viktiga punkter och har säkert fel på många andra, men min personliga tolkning är att facken var lite för starka och framgångsrika för sitt eget bästa på 70-talet. Detta ledde iofs till höga nominella löneökningar under 70-80-talen, men orsakade samtidigt hög inflation och låga/obefintliga reala löneökningar samt försämrad internationell konkurrens för svenska företag (därutöver spelade även oljekrisen och rent politiska initiativ som löntagarfonder såklart roll).
Införandet av det s.k. märket/industrimärket (för att inte upprepa de galloperande löneökningarna) och fredsplikten (att inte inleda stridsåtgärder under tiden avtal gäller) har medfört stabilare och mer förutsebara förhållanden för alla parter, men har också gjort facken mer tandlösa (i vart fall tillsynes).
Vad kul att det låter som att du är positivt inställd till facket.
Hade en chef från Nederländerna som vägrade fatta att föräldraledighet är en grej i Sverige.
Det är stor skillnad mellan olika fackförbund, men många av de större tycks helt ha tappat kampviljan.
Sedan sitter väl en del också på dubbla stolar, Unionen som exempel hade i alla fall tidigare ett stort aktieinnehav i diverse bemanningsföretag, vilket är en intressekonflikt som heter duga.
Vill man ha ett stridbart fack som inte är direkt knutet till en specifik bransch så är det väl framförallt SAC som är aktuella.
Vet inte hur det är i Nederländerna men här i Sverige är arbetslösheten väldigt hög så facken kanske är försiktiga för att de inte vill öka på den ytterligare.
Upplevelsen verkar vara att facken är svaga i Sverige, svagare än de har varit tidigare, att de är självtjänande och fulla av byråkrati som stjälper mer än de hjälper. Och om vi förutsätter att det är sant, så kommer det bli färre medlemmar för vilken arbetare vill använda en del av sin lön för att betala mjäkiga och självtjänande organisationer?
En misstro mot facken blir således en självuppfyllande profetia, och det är möjligt att flera av fackens arbetare har tappat bollen när det gäller solidaritet. Men för att blanda in min egna åsikt så är facken och solidaritet med andra arbetare det viktigaste vi har.
Ifrågasätta facken ska man göra såklart, men som arbetare ska man ändå vara medlem. Och det är just för att ju fler medlemmar facken har, desto bättre blir det för alla arbetare i Sverige. Är man som arbetare missnöjd med sitt fack så behöver man själv engagera sig mer, men att inte vara medlem ska inte vara rätt väg att gå om man värnar om sin egen rätt som arbetare.
Facken är väldigt nöjda med sig själva och saknar ambitioner eller mål. De förvaltar status quo mer eller mindre.
Många fackförbund ses som starka för att deras strejkkassa är enorm och har en „orättvis“ fördel i en konflikt (ja, högern vill begränsa). Men hur har strejkkassorna växt sig så stora? För att man har vilt ner sig till att hålla med om att inga konflikter är bra för arbetsmarknaden (och/eller är ett tecken på att allt är frid och fröjd).
Facken är mer av en social klubb. Dom har tidningar och bjuder på tårta ibland. Sen har dom en massa rabatter på olika saker. Men dom undviker helst konflikt för det blir så otrevligt. Jag är endast med i facket för inkomstförsäkringens skull. Annars har dom hittils varit värdelösa. I alla fall Unionen.
Facken är inte svaga i en internationell jämförelse, men ja, de är väldigt försiktiga och driver frågor som jag inte tror egentligen är högsta prioritet för medlemmarna. Varför det har blivit så vet jag dock ej.