Jeder zweite junge Erwachsene hat das Gefühl, dass der Wohnungsmarkt sein Leben auf Eis legt

egentligen är det väl lånen som gör det. bankerna har varit för frikostiga med lån

Dags att ändra arvskatten så att äldre generationer måste ge vidare sina förmögenheter långt innan dem går bort.

Jag är 52 år och tillhör x- generationen. För egen del har jag redan gett bort arvet till mina två syskonbarn som är 15 och 17 år, så de kan få en god framtid. Själv behöver jag inte alla mina pengar eftersom jag både äger mitt boende och saknar skulder.

Då jag dessutom fortfarande är yrkesverksam så får de dessutom10 000 kr vardera varje månad, då det är pengar jag annars bara lägger på hög och sparar.

Skulle uppmuntra både x- och boomer- generationen att överlämna sina pengar till den uppväxande generationens gynnande av framtiden.

Bostadsmarknaden är ohållbar. Den blir dyrare för var dag. Normala människor blockeras och de som tagit stora lån skyddas för att inte förlora en massa pengar. Så denna bubbla hålls artificiellt uppblåst medans byggherrarna och bankerna försöker extrahera så mycket pengar de kan från folket.

Det värsta tycker jag är att barn ärver sin livssituation på ett helt annat sätt idag än för 30 år sedan när deras föräldrar var unga. Det behöver inte ens handla om att föräldrarna köper en bostad, att ha föräldrar som har ett hus i utkanten av en storstad där det finns jobb är ett otroligt försprång i livet, då kan man kanske bo hemma, jobba och spara till handpenning. Har man däremot föräldrar som själva har en knepig bostadssituation så kan livet bli otroligt kämpigt.

Vi sparar till våra barn för att de när de ca 25 ska ha 1 miljon var att lägga som kontantinsats. Alla har naturligtvis inte det lika förspänt som våra barn men lägger man undan lite varje månad från de föds så blir det en rejäl summa på 25 år.

Sossarnas byggbolag vill alltså at vi ska bygga mera – lite oväntat.

Det där är väl främst ett storstadsproblem. Eller problem. Man kan ju planera lite också. Satte mina barn i bostadsköer så fort de var födda. De kommer kunna få en hyreslägenhet när det är dags. Inte mitt inne i Stockholms city kanske. Men i nån förort.
Har dessutom sparat åt dem (fattar att alla inte har den möjligheten) för att ge en bra grundplåt till en kontantinsats om de istället vill ta ett lån och köpa något.
Tycker ofta det är så mycket gnäll. Framförallt från folk som verkar tycka att man bara ska kunna ”få” en lägenhet centralt i vilken stad som helst. Det kommer aldrig bli så. Oavsett vilka som styr eller vilka regler vi ändrar på. Tillgång och efterfrågan. Det finns bara x lägenheter centralt. Och ingen mer yta att bygga på. Många vill bo centralt. Så det kommer alltid vara lång kö eller högt pris för att bo där.

Jag tror inte folk förstår hur trasig marknaden är. Priserna har stigit till smärtgränsen samtidigt som vi har en hel generation som är uppvuxna med att det är gratis att låna och att bostadspriserna alltid kommer gå upp. Tak över huvudet blev till en investering snarare än en plats att bygga ett liv på.

Låga räntor får bostadspriser att stiga. I flera år var vi nere på under 0 procent. Nu när dom börjat stiga igen så kommer lånen bara bli dyrare medan den disponibla inkomsten sjunkit tack vare inflationen. Bare ett fåtal procent i ränteökning kan motsvara hundratusentals kronor i förlorad lånekapacitet. Den yngre generationen har antingen låsts ute från marknaden helt, eller tvingats ta på sig katastrofalt höga lån, allt medan den äldre kunnat göra miljonvinster. Personligen har jag svårt att se den förda penningpolitiken som någonting annat än en stöld från de unga till de äldre.

Lösningen, tråkigt nog, är att låta bostadsmarknaden falla långsamt och kontrollerat över lång tid med åtgärder som kraftigt begränsar möjligheten till bostadskarriär och låter den årliga löneökningen komma ikapp. Men att ens försöka införa politik som hotar illusionen om evig värdeökning är politiskt självmord i ett land där 70% äger sitt boende; än mer så där ett fåtal procent i prisnedgång kan sätta en i skuld som kan ta flera år att betala av. För att inte tala om att när bostadsmarknaden faller så drar den ner resten av ekonomin med den. Samtidigt, ju längre priserna hålls uppe av politiska åtgärder, desto större risk att den slutliga korrigeringen blir abrupt istället för gradvis.

Jag jobbade hårt och sparade i över 10 år för att köpa min första bostadsrätt. Som jag sedan sålde några år senare till en blyg vinst. Nu bor jag i ett hus. Är jag välbärgad? Känns som många här vill straffa mig för mitt hårda arbete.

Nehe? Bli tvungen att skuldsätta SKITEN ur mig i tidiga 20-årsåldern för att köpa en skolåda i ett litet svenskt samhälle för att det inte fanns några hyresrätter på den tiden sätter livet på paus? Näe inte alls stressigt och påverkande på ens liv.