60 Menschen wurden von ADHS oder Autismus befreit – Marcus ist jetzt diagnosefrei (dn.se)
https://www.dn.se/sverige/60-personer-blev-av-med-sin-adhd-eller-autism-marcus-ar-nu-diagnosfri/
Von hyakumanben
60 Menschen wurden von ADHS oder Autismus befreit – Marcus ist jetzt diagnosefrei (dn.se)
https://www.dn.se/sverige/60-personer-blev-av-med-sin-adhd-eller-autism-marcus-ar-nu-diagnosfri/
Von hyakumanben
10 Kommentare
Antalet adhd-diagnoser har ökat kraftigt de senaste åren. Men psykiatrin möter också en ny grupp patienter: Unga vuxna som vänder sig till vården för att de vill bli av med en diagnos.
I snitt en gång i veckan blev Region Skåne kontaktade av personer som ville göra en omdiagnostisering. Det är egentligen ingenting som erbjuds, per automatik, men på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Skåne fattades beslut om ett tidsbegränsat projekt.
DN besökte mottagningen när verksamheten nyligen hade startat, sommaren 2023. När projektet nu avslutas, 1,5 år senare, har de tagit emot 72 personer. Av dem har 60 fått sin adhd- eller autismdiagnos borttagen.
Sophia Eberhard, specialist i barnpsykiatri och vuxenpsykiatri och chefsöverläkare på BUP i Skåne, som har lett projektet beskriver gruppen som ”ganska högfungerande”.
– De allra flesta har en god funktion och går antingen i skola, studerar eller har ett arbete. De har en fungerande ekonomi, bostad och sociala kontakter, säger hon.
Genomsnittsåldern för projektets deltagare är 21–22 år varav de flesta fick sin diagnos i mellanstadieåldern. För att få komma till mottagningen krävdes att man inte medicinerat eller fått annan behandling för diagnosen under de senaste åren.
När Marcus Siding var 12 år fick han diagnosen adhd. Åtta år senare var han en av de första att få den borttagen på mottagningen i Malmö. Då beskrev han det som att han var glad, men inte det minsta förvånad, över resultatet.
Två år senare är han fortfarande nöjd med att ha gjort omprövningen.
– Jag hade under lång tid misstänkt att jag inte hade adhd, så att få det bekräftat var väldigt skönt att höra, säger han.
De koncentrationsproblem han upplevde i grundskolan tror han nu, när han i vuxen ålder ser tillbaka, handlade om mognad. Under gymnasieåren klarade han studierna utan anpassningar och stöd, vilket han inte heller behövt senare. Därför har avdiagnostiseringen inte inneburit någon omvälvande förändring för hans del, men den bekräftade hans egen känsla.
– Jag hade faktiskt rätt, jag vet lite mer om mig själv och har nog blivit lite mer självsäker.
Vilket slöseri på resurser. Det borde räcka med ett vanligt läkarbesök för att avskriva diagnosen. Jag tycker inte heller det ska krävas en mastodontutredning för att få en diagnos.
Det här känns ju så väldigt märkligt.
Man föds med adhd/autism/audhd det är ingenting som försvinner. Där kan vara perioder när det går bättre eller sämre. Allt i DSM-V handlar om funktionsnedsättningar, och oftast för att ens få en utredning måste där vara så mycket att personen knappt kan fungera själv och det stör vardagen så mycket. Det finns människor som är „högfungerande“ / har lågt stödbehov men fortfarande har diagnosen.
Artikeln anser jag är missvisande.
Några grejer:
1. ADHD är en diagnos som till stor del sätts baserat på anamnes/anhöriganamnes, man gör kognitiva test och lite annat för att utesluta t.ex. intellektuell funktionsnedsättning – men en person som vill ha ADHD eller en förälder som vill att sitt barn ska ha ADHD har rätt goda förutsättningar att få det eftersom det är rätt uppenbart vad man ska svara.
2. Det här är väl självklart, men att 60 av 72 fick sina diagnoser borttagna går självklart inte att generalisera till allmänpopulationen, de som sökte för att få sin diagnos borttagen var sådana som verkligen ville bli av med den och kände att den var felsatt.
Förstår inte varför man skulle vilja avskriva sig diagnosen. Man måste inte använda den hjälp som diagnosen ger en rätt till att få. Jag har en autismdiagnos, men jag har aldrig behövt använda den till något formellt förutom precis i början av mitt förra jobb för att få lönebidrag.
För det är överdiagnoserat de flesta bara skyller ifrån istället för att ansvar.
Jag hoppas att dessa inte gör det för att de skäms för att de har autism och ADHD. Det känns lite som det kan vara det inblandat, däremot kan ju ADHD ”växa bort” har jag fått för mig.
Men i varje fall så fick jag diagnosen utvecklingsstörd som barn trots jag långt ifrån är det. Det är ju inte bara dåligt att dessa finns.
lol har flera som erbjudits fe även fast de har otrolig problematik.
Jag tror att det här är ett symptom på att folk vet att diagnosen är en stämpel som är problematiskt inte att den satts felaktigt.
Jag förstår dem. För vissa känns det där mer som ett stigma än en hjälp med en diagnos.
Misstänker att många av dem som får fel diagnos har ”högpresterande” föräldrar som undrar varför barnet inte har toppbetyg i alla ämnen och släpar barnet från doktor till doktor. Sen finns det också dysfunktionella familjer som ser perfekta ut på utsidan där föräldrarna gör en lightversion av Münchhausen by proxy där barnet inte skadas aktivt men likväl får en diagnos så föräldrarna kan skylla sina tillkortakommanden på det.
Jag minns när jag och Internet var unga och det fanns massa nätforum för psykisk ohälsa. På den tiden var det Borderline som gällde för tjejer som hade dysfunktionella föräldrar. Konstigt nog fick killar aldrig den diagnosen (så vida man inte var feminin homo). Man kunde få SSRI för att ens föräldrar drack eller för att man var mobbad i skolan.
Min mamma är från en kultur där det är väldigt skamligt att ha ett handikappat barn. Hon har dock själv sannolikt ADHD. Hennes lillebror gjorde alltid farliga saker och omkom ung i en olycka. Pappa är etniskt svensk och har uppenbarligen Asperger, men han skyller sina tillkortakommanden på samhället.
Lärarna i skolan misstänkte att jag var bokstavsbarn men mina föräldrar förnekade det. Attityden var typ att om jag nu skulle ha det så var det ju ändå en superkraft som hjälpte mig fokusera på skolan. Att jag inte funkade socialt var inte mina föräldrars problem. När jag inte fick hjälp av skolsköterskan tog jag kontakt med BUP och sa att de var jobbigt hemma men de tyckte typ att jag skulle stå ut tills jag blev 18 och då flytta hemifrån.
Så jag fick ingen diagnos förrän i vuxen ålder.